PDA

View Full Version : Henrik Pelo, Tailor and Musician



June Pelo
05-11-19, 00:10
Spelmannen och skräddaren Henrik Pelo, eller ”Lill-Heikkå” som han kallades , föddes på Ollisbacka (Åsbacka) den 15 december 1838. Föräldrarna var Gustaf Magnus Mattsson Ollisbacka och Maria Carlsdr Murick. Henrik var näst yngst av de nio barnen i syskonskaran. Modern dog när Henrik var 7 år och fadern när Henrik var 11. Kvar på hemmanet blev endast Henrik och hans två äldre bröder Johannes som var 16 och Carl som var 14. Den äldre brodern Johannes gifte sig 1856 och blev torpare på Slotte. Och den yngre Carl stannade på hemmanet. Henrik antecknades i kyrkboken som rotfattig, vilket betydde att kommunen utauktionerade honom till den som hade det billigaste budet. Det var församlingens klockare, Anders Skyttén, som tyckte synd om den föräldralöse 11-åringen och tog hand om honom. Här hade Henrik tur för klockaren inte endast lärde honom spela utan också satte honom i skräddarlära.
Henrik gifte sig vid 21 års (1860) med Anna Sofia Abrahamsdotter Bastubacka. Hon födde honom tre barn och men hon dog redan 1867. Henrik gifte om sig tre år senare (1870) med Maria Sofia Johansdr Hästbacka. Det giftermålet sågs inte med blida ögon av brudens föräldrar. (Som torpare och spelman stod man inte högt på den sociala rangskalan). Pappan var sexman och storbonde och han ansåg att Henrik nog inte var något lämpligt mågämne och förbjöd dottern att gå ut. Men kärleken övervinner som bekant allt. Det berättas att dottern kröp ut genom fönstret en natt ( i bästa Hollywood-stil) och paret kunde gifta sig.
Henrik hade flyttat redan 1861 till Pelo och bodde först som inhysing hos Adolf Högnäs (”Adoltas”) och kunde sedan bygga sig en torpstuga. (Stugan låg nedanför Bruno Backlunds gård intill den sk. Kalinsvägen och man kan fortfarande ana konturerna av stugan under gräsmattan.) Stugan lär sedan ha sålts av barnen till Åivo.
Henrik Pelo blev småningom far till 12 barn, av vilka 7 nådde vuxen ålder - två söner och tre döttrar. Att det blev trångt i den lilla torpstugan i medlet 1880-talet kan man föreställa sig. Småningom lämnade barnen hemmet på Pelobacka. De två sönerna och en dotter emigrerade till Amerika, de övriga flickorna gifte sig och flyttade bort omkring eller kort efter sekelskiftet 1900. Kvar blev alltså endast de båda föräldrarna Henrik och Maria Sofia. Henrik Pelo dog den 29 augusti 1918 och Maria den 17 december 1920.
För en spelman innebar bröllop spelning i dagarna tre och inte bara i hemsocknen utan även utomsocknes. Förutom god traktering – för det skulle en spelman få – innebar det också ett litet tillskott till livsuppehället. På sina resor övernattade spelmännen i gårdarna och för mat och logi spelade de för gårdsfolket och det ofta hände det att det blev dans i stugan. Och folk i gårdarna hade ofta ingenting emot att spelmännen kom på besök för de förmedlade nyheter och skvaller och från andra trakter och de var dessutom goda historieberättare varvid kreativiteten ofta tog överhand med sanningskärleken.
Lill-Heikkå hade en rik repertoar och det sägs att han aldrig behövde spela en låt två gånger. Det finns ett hundratal låtar upptecknade efter honom. Otto Andersson tecknade upp låtar av Henrik Pelo vid ett besök 1904. I Svenska Litteratursällskapets serie finns 10 låtar redovisade: en menuett och 9 polskor. Otto Andersson var troligen mest intresserad av äldre genuina folkmelodier, men man kan ta för givet att Lill-Heikkå också kunde spela sådana nyheter som vals, polka eller ”trimppå” och schottis på danserna. Det sägs att hans favoritstycke hette ”Tårarnas vals” som anses vara komponerad av honom själv. Lill-Heikkå var säkert notkunnig. Det hade säkert klockaren skött om, men det sägs att han ogärna ville framhålla det. (Det kanske inte hörde till att en spelman var notkunnig)
Henrik arbetade som skräddare om vintrarna. Han reste inte omkring som en del utövare av skräddaryrket gjorde utan han sydde allting hemma i stugan. Han mätte och klippte till, medan barnne ofta fick sköta tråcklandet. Sommartid fanns det inte tid för skrädderiet. Då tog spelandet mesta tiden.
Trots att Henrik som spelman blev bjuden på brännvin och säkert också fick en del av betalningen i brännvin var han även under rusets inverkan snäll och beskedlig till naturen och barnen behövde inte vara rädda för honom. ”När stugan var städad på julafton och pappa tog fiolen från väggen och började spela, då blev det jul!” berättar dottern.
På gamla dar , berättas det, brukade han stå och spela på Pelobron om nätterna i väntan på brudföljet som han skulle leda till kyrkan, medan han ropade: ”kom hi, kom, kom allihopa”. Det slutade vanligen med att någon av barnen eller grannarna kom och ledde in honom tillbaka i stugan.
Bilden är tagen 1904 i köket i stugan på Pelobacka troligen av Otto Andersson. Henrik Pelo var ”ovanligt liten till växten men spelade såsom en man af det gamla slaget” (Otto Andersson). Stycket ”Halta Baron” är ett exempel på en menuett av Henrik Pelo upptecknad av Otto Andersson.
Av Henriks 12 barn nådde 7 vuxen ålder. Dottern Emma gifte sig med Emil Nyberg från Kvikant.
Källor: Otto Andersson (utg.): Finlands svenska folkdiktning. VI.Folkdans. A.1. Äldre dansmelodier.
Nedervetil Hembygdsbok
Lennart Witting: Om Folkmusik och spelmän i Karleby.
Muntliga uppgifter av Ethel Löfman i Vasa (dotterdotter till Henrik Pelo).