SFHS Topmenu: Finlander | SFHS | Repository | Talko | DEE |

Bok- Österbotten

From SFHS

Jump to: navigation, search

VIII. Österbotten.

Öster om Bottniska viken ligger ett vidsträckt mot hafvet sluttande slättland, som.af detta sitt läge erhållit svenska namnet Österbotten, till åtskilnad ifrån det vester om samma haf liggande Westerbotten. Af Finnarne kallas landet Pohjanmaa (Nord- eller Bottenlandet), äfven Kainu och Kainunmaa (egentligen norra delen), hvaraf svenska tungan gjort Kajana, Kajanien, Qvenland, och Rudbeckarnes fantasi Qvinno1an d, Amazonernas hembygd. Österbotten är Finlands största landskap. Wasa och Uleåborgs län med Lappmarken omfatta en sträcka 3,709 geografiska qvadratmil, d. v. s. något mer än Preussens hela område eller mer än konunga rikena Bayern, Sachsen och Würtemberg tillsammantagna. Afräknar man derifrån de till Satakunda och Tavastland hörande andelar af Wasa län samt hela den finska Lappmarkens område, återstår dock för det egentliga Österbotten en areal af vidpass 2,700 qvadratmil, eller omkring två femtedelar af Finlands yta. Längden frän norr till söder antages utgöra 66 och bredden frän 16 ända till 30 mil. Landets gränser äro inorr Lappmarken, i vester Bottniska viken, i söder Egentliga Finland, Satakunda och Tavastland, i öster Archangelska guvernementet af Ryssland, isydost Savolaks.

Österbottens vapen är sex hermeliner i himmelsblått fält och skölden betäckes af greflig krona. Vid 1776 års länefördelning bestämdes detta vapen åt Uleåborgs län, hvaremot Wasa län erhöll den kungliga vasenamnet antyder.

Namnet Österbotten får en märkvärdig betydelse, när man erinrar sig att en stor del af detta landskap verkligen uppstått af forntida hafsbotten. Mer än någonstädes i Finland och törhändapå hela jordytan röjer sig här det till full visshet bestyrkta fenomenet af landets jemnt och oafbrutet fortgående höjning, motsvaradt af hafsytans i samma mån märkbara sjunkande och tillbakavikande. Österbottniska vallen sluttar jemnt och nästan omärkligt mot hafvet. Under hafsytan fortsattes denna långsamma sänkning, hvaraf händer, att Bottniska viken vid östra vallen är långgrund, derefter småningom blir djupare och slutligen först i närheten af svenska kusten uppnår ett betydande djup. En följdhäraf är att vattenminskningen och landvinningen äro vida mera kännbara pä finska sidan, än pä den motliggande svenska, ja till den grad betydlisa- all under hvarje mansålder farleder och hamnar uppgrundas, nya öar bilda sig och stora landsträckor uppstiga ur hafvet. Det är förut nämndt, att denna landets höjning med temlig visshet beräknas utgöra vid Torneå omkring 4 1/2 fot på hundrade år samt föga mindre i nejden af Wasa skärgård. Häraf förklaras, huru gamle män minnas sig hafva dragit not och Färdats i båt der landtmannen numera bergar en grönskande äng; huru städerna, för tvåhundrade år sedan anlagda vid ypperliga hamnar, numera hafva en half mil och mera till goda ankarplatser samt huru skeppsvrak och ankaren stundomblifvit funna i kärren långt upp i skogsbygderna. Ej utan skäl har man ställt denna märkvärdiga landhöjning i förbindelse med de jordskalf tnan understundom försport i landets norra delar.

Större delen af Österbottens jord har sålunda tillkommit genom tillandning ur hafvet, hvars bankar vid stranden uppstigit öfver vattenytan och i början qvarlemnat mellan dem och landtryggen en sank mark, hvars fuktighet efterhand uttorkat eller samlat sig i enstaka sjöar. Småningomhafva de rännilar, i hvilka vattnet utrunnit, genom tilltagande sluttning vidgats till strömmar, som för hvarje mansålder blifvit allt stridare och bildat forsar der man fordom hade ren ström. Norra Österbottens inre delar genomstrykas af landtryggen (Maanselkä), som i Kuusamo antager en storartadt vild fjällnatur, men. sedermera under sin sträckning mot söder förplattas i lägre åsar och kullar. Hela denna nordliga nejd hvilar pä sandgrund, har stora sjöar, mäktiga strömmar, som alla åt sydvest eller vester parallelt och brådskande nedstörta mot Bottniska viken. Södra och en del af medlersta Österbotten, alltintill Oravais kapell af Wörå, hvilar deremot pä bördig lergrund, uppblandadmed denfruktbara svartmyllan af förruttnade skogar. Äfven dessa trakter begränsas i österaf landtryggens afbrutna kullar, en försmak af Tavastland. Här äro kärren lättare odlingsbara, floderna mindre, lugnare och mera vattenfattiga, slätterna större och mera odlade. Med undantag af de innersta bergiga delarna, har Österbotten en tydlig känning af hafsklimatet ; vintern är jemnare, våren längre, sommaren svalare, hösten mildare än annorstädes. Dess somrar äro så ljusa, att man tre hela månader obehindradt läser i bok vid minattstid ; vinternätterna upplysas af starka norrsken. Nattfrosterna, fordom så täta och förödaqde, hafva alltsedan de stora kärrens utdikande blifvit mycket sällsyntare. Det nordliga läget inverkar mest uppä vextriket, som här räknar färre arter, än södra och medlersta Finland, men af de som finnas frambringar en destostörre ymnighet. Kuusamo-floran är berömdför rara vextarter; yppigast är vegetationen vid elfstränderna och en del af skärgården. Den s. k. Wasa rågen är berömd som ulsädesspanmål och utskeppas årligen i betydliga qvantiteter till Sverige. Norrom Uleåborg blir kornet öfvervägande. Linet trifs icke väl, trädfrukterna mogna ej mer, men ersättas af ymniga åkerbär, hjortron och andra bärarter. Skogarna äro öfverallt vid kusten dels uthuggna, dels härjade af förödandeskogseldar och lemna numera blott sparsam tjärved; den mesta tjäran, äfvensom skeppsvirket, nedföras på 6, 12 ända till 20 mils väg och derutöfver, hvilket i norra Österbotten mycket lättas af elfvarna, men i det södra spiller ofantlig tid och kostnad. Tjärbränning, saltpetersjuderi, tillverkning af pottaska m.fl. på skogen grundade binäringar hafva derföre högst märkbart aftagit i södra Österbotten, der folkets energiska kraft till verklig vinning kastat sig uppå åkerbruket och blott efter härda missvextår griper med den fordna ifvern till binäringarne. De lägsta djurarterna (insekter mm.) äro, likt vexterna, till antalet färre än i södra Finland; högre djurslägter deremot lika artrika. Björnen finner en fristad i upplandets skogar och jagas af nordösterbottningen med bragdrikare äfventyr och större beröm än annorstädes. Vargen är talrik, varglon[1] och filfrasen [2] icke sällsynta, elgen deremot nästan utödd, den vilda renen gles vid Lapplands gräns, den tama drifver i stora hjordar till slagtbänken i Uleåborg, den fordom i de norra elfvarna talrika bäfvern numera ytterst sällsynt. Fågel vedföres ymnigt från den inre och norra trakten. Skjälfångsten har aftagit. Fisket är en hufvudnäring för hela den vidsträckta kusten : strömingen fiskas i stor mängd pä hafsgrunden och sprides kring halfva Finland; sillen visar sig stundom i mindre stimmar; laxen ger i de norra elfvarna en rik fångst, siken något mindre, forellen trifves blott i de nordligaste forsar, nejnögon fins i alla.

Mineralriket är endast i de inre trakterna af någonbetydenhet. Guld förekommer i de norra fjälltrakterna, men alltför ringa, för att löna arbetet. Samma nejder ha svikit hoppet om silfver. Kopparn är sällsynt, jernet ymnigt blott i de nordöstra sjöarna. Dock äro bergstrakterna ännu blotto fullständigt undersökta. Framlidne brukspatron Wasastjerna har för sådan orsak anslagit premier för malmletare. Svart skiffer är funnen i Kemi och flera orter, någongång bergkristaller, granater och asbest. Likaså tälgstein. Kalklager äro sällsynta och blott i Kemi af större utsträckning. Vid den jemna kusten förekomma blott i Wörå och Kelviå socknar grupper af mindre höjder. Enstaka kullar och backar såsom Bötombergen i Lappfjärd, Lauhamäki och Sautavuori i llmola, Kalajanvuori i Laihela och Nypävuori pä Carlön, äro dels bekanta som landkänningar, dels blott för nejdens öfriga jemnhet märkbara. Större till omfång, ehuru af föga höjd, är det bekanta skogbevuxna Simsjö berget (Simsyö) i Lappo, på hvars rygg man i kärret funnit skeppsvrak. Af landtryggens toppar uppnå blott de nordliga en imponerande storhet. Sädana äro det väldiga tre mil långa och 1200 fot höga Wuokatti i Sotkamo, Pyhitysvaara och Syötevaara i Pudasjärvi. Närmare kusten resa sig Metelinvaara i Uleåå socken, hvarifrån åtta kyrkor synas, samt Huhmarmäki och Rautavuori i Kalajoki. Man kan säga att kusterna erhållit bergen i skiljemynt, sä öfversällade äro de pä mänga orter af större och mindre kullerstenar, stundom stora och enstaka, — såsom den ryktbara "storsten i Tukur (Wörä), hvargång tuppen galär, sä rörs han" — stundom tätt spridda kring flera mils sträcka, såsom i Pedersöre, stundom sammanstörtade i åsar och ofantliga röser, såsom tätt invid vägen i Munsala kapell och på Aspskär i NyCarleby skärgård, hvarest finnes en as af millioner sådana stenar mod konstrikt afrundad och symmetrisk kam. Sä kallade Lapprösen (Lapin rauniot), mest i rundel lagde stensättningar, finnas i mängd vid kusterna, ehuru nu till stor del förstörde, och anses somlige af dem hafva utgjort begrafningsplatser,somlige äter offerställen och några endast lemvingar af fordna Lappkåtor. Af annan art äro ättehögarna, hvilka i några soknar, säsom Wörå och Laihela, i mängd anträffas. Här har man funnit kol, brända menniskoben, forntida smycken af silfver och guld samt förrostade vapen, hvaraf med skäl kan antagas att högaria äro af skandinaviskt ursprung, uppkastade öfver fordom här stupade vikingar. De flesta äro dels af nyfikenhet, dels af vinningslystnad genomgräfda och fornlemningarna beklagligeu förskingrade, så att deraf blott få qvarlefvor finnas i enskild ägo och nästan intet i allmänna samlingar. Österbottens kust, som inemot 63:dje latitudsgraden några mil söder om Wasa gått i riktning från söder till norr, kröker sig derefter åt nordnordost. Bottniska viken, som ett ögonblick smalnat i Qvarken, vidgar sig derefter äter och, sä att säga, lutar sin hjessa mot Finlands barm. Öfver dessa nordliga kuster spelar nordanvinden med ohejdad våldsamhet och fördröjer långt inpå vårarna deras vegetation genom sin kyla, deras sjöfart genom hopade massor af is. Ve det fartyg, som då icke styr med säkert roder och lättbrassade segel genom den trånga passagen vid Understen i Qvärkens södra


Referenser/Kommentarer

  1. varglo, kattlo, rävlo - färgvarianter av lo
  2. järven
Personal tools
blog comments powered by Disqus