SFHS Topmenu: Finlander | SFHS | Repository | Talko | DEE |

Det genealogiska intresset och dess avarter (Genos:12)

From SFHS

Jump to: navigation, search

Jump out from the frame


Back | To the beginning | till början | alkuun | Finlander


Testing with Genos articles and what they would look like in a wiki before being transferred to be wiki -internal. Det genealogiska intresset och dess avarter

Några synpunkter [1] Paul Nyberg

Var och en, som något litet tänkt sig in i genealogiska frågor, har helt säkert gjort den iakttagelsen, att det på detta område ännu existerar många fördomar och vanföreställningar, som förvanska och draga ned genealogiens anseende bland den stora allmänheten. Det är ett sorgligt faktum, att den allmänna opinionen knappast betraktar släktforskning som något allvarligt och aktningsvärt intresse, utan som en ganska onödig hobby, som idkas av ett fåtal mer eller mindre originella och litet löjeväckande individer. Mången historiker av facket - lyckligtvis dock icke alla - betraktar genealogien nästan som en avart av det historiska intresset. Härav följer, att det för genealogisk forskning sällan offras några anmärkningsvärda summor ur allmänna medel. Några större enskilda donationer eller testamentariska dispositioner ha ej heller gjorts. Det existerar inga fonder, ur vilka stipendier kunde utdelas åt förtjänta genealogiska forskare eller vilkas räntor vore anslagna för utgivande av genealogiska arbeten. Allt forskningsarbete på detta område är så illa avlönat, att vi nästan helt och hållet sakna s.k. yrkesgenealoger, som förekomma i andra länder och som kunna förtjäna sitt levebröd på genealogiska forskningsuppdrag. För den, som gärna såge genealogien som en aktad ock respekterad gren av det historiska intresset, måste detta te sig som ett allvarligt missförhållande, som snarast möjligt borde rättas. I varje fall kan det vara skäl att ägna orsakerna till detta missförhållande en närmare granskning och uttänka möjligheter att råda bot på detsamma. Som utgångspunkt må vi taga själva det genealogiska intresset i dess olika utgreningar. Som bekant förekommer det i många olika former och arter, och blott sällan uppträder det hos en person i dess vidaste omfattning. Medan en intresserar sig uteslutande för rent genealogiska utredningar och problem, an- och stamtavlor o.s.v., kan en annans intresse i främsta rummet omfatta personhistoria. Intresset för den historiska genealogien förenar sig icke alltid med biologisk och statistisk genealogi. Heraldiken är ett specialintresse, som förekommer blott hos jämförelsevis få personer. Som ett samhällsintresse uppträder stundom den politiska genealogien, vare sig den är ras- eller språk- och nationalitetsbetonad.

I alla dessa grupper kan intresset taga sig antingen rent vetenskapliga former eller framträda blott som angenäm förströelse under lediga stunder. För det stora flertalet genealogiskt intresserade personer uppträder intresset i den sistnämnda formen, men också här förekommer det många olika grader och specialiteter. Ett stort antal personer hyser uteslutande intresse för sin egen släkt, men saknar varje tillstymmelse av intresse för andra släkter. För andra åter är den egna släkten rätt likgiltig, medan de t.ex. ha de kungliga familjerna och släkterna på sina fem fingrar. Somliga ägna sig företrädesvis eller uteslutande åt adliga släkter, medan andras studium går ut över präst-, borgare- eller bondesläkter. Blott ett fåtal personer - och här ha vi de verkliga genealogerna - ägna sitt intresse åt alla dessa grenar, men också de ha vanligen en specialitet, som ligger dem närmast om hjärtat.

Denna indelning av det genealogiska intresset är ju i hög grad schematisk, och i verkligheten äro gränserna mellan de olika grupperna rätt flytande. Det händer ofta att en och samma person är intresserad av flera olika särarter, men mera sällan finnes det ett lika stort intresse för dem alla. Det egendomliga är, att ju värdefullare detta särintresse ur rent genealogisk synpunkt är, desto mindre är den grupp, som omfattar detsamma, och tvärtom, ju mindre värdefull, desto större är kretsen kring densamma. Härav kommer det sig måhända, att den stora grupp, som intresserar sig för genealogiens periferier och avarter, bedömer allt annat genealogiskt intresse därefter och placerar det på samma låga och värdelösa nivå.

Låt oss nu syna dessa arter litet närmare i sömmarna. Under medeltiden var ju det genealogiska intresset uteslutande aristokratiskt, förbehållet de högsta stånden. Man ansåg, att endast fursteätter voro förtjänta av att utforskas. Småningom utbredde sig intresset till adeln i gemen, och allteftersom samhällets demokratisering framskred, blev det småningom spritt till allt vidare samhällskretsar, till prästerskapet och det lärda ståndet, till borgareståndet, och slutligen till bonde- och hantverkarklassen o.s.v.

Men gamla föreställningar ha en underbar seghet. Ännu i vår demokratiska tid finns det en stor massa folk, som anser, att det genealogiska intresset nödvändigt förutsätter förnäma eller framstående anor. Det har till följd, att man betraktar detta intresse i och för sig som ett mer eller mindre narraktigt intresse, som knappast har något existensberättigande i vår nyktra och fördomsfria tid. Och genealogerna betraktar man alltså som verklighetsfrämmande fantaster, som hänga fast vid gamla förlegade åsikter utan någon reell betydelse. Denna uppfattning har fått riklig näring av litteraturen. Man behöver blott erinra om ett par extrema exempel: Anna Maria Lenngrens klassiska dikt »Porträtterna» och »Fröken Juliana» och Albert Engströms dråpliga berättelse »En genealog» i hans »En bok till».

Att nämnda feluppfattning ännu gör sig gällande hos en stor del av vår bildade allmänhet fick man erfara bl.a. under den genealogiska utställningen för fem år sedan. Jag stöder mig dels på samtal med besökarna, dels på uttalanden och kåserier i tidningarna. Det fanns kåsörer, som gjorde sig löjliga över denna utställning och som ansågo, att den var enbart ett utslag av fåfänga. Man utgick från att dess enda raison d'être var skryt med förfädren, ett hejdlöst frosseri med fädrens förträfflighet, helt enkelt en tävlan om vem som kunde uppvisa det äldsta stamträdet och de förnämaste anorna, kort sagt, en utställning, som var värd mera löje än allvarlig uppmärksamhet. Det fanns också personer, som absolut vägrade att ge till utställningen intressanta och värdefulla utställningsobjekt, som de ägde, emedan de ansågo det opassande att på detta sätt »skryta med sina förfäder». Ja, det finns för resten folk, som anser det för skryt, om man bara talar om sin släkt eller sina anor. Det är samma mentalitet, men i annan riktning, som besjälade en numera avliden professor, som lät utforska sin släkt, men förbjöd en publicering av resultatet, emedan det skulle ha visat för hela världen, att hans farfar var son till en bonde. Det är tyvärr så, att också hos en del av dem, som själva syssla med genealogisk forskning, sitter den gamla fördomen kvar, att anorna erbjuda intresse endast i den mån de tillhöra de högsta samhällsklasserna. Säger inte Rolf Lagerborg i företalet till sin förträffliga bok »En värmlandssläkts öden», att man ofta hör sägas, att forskning rörande en släkt, som varken har familjearkiv eller släktgods eller historiskt namn, är »en narraktig vurm, som alldeles intet tjänar till». Självfallet protesterar han mot en sådan uppfattning, men läsaren får den misstanken, att han anser släkten Lagerborg stå rätt lågt på den sociala rangskala av släkter, som över huvud anses vara värda att bli föremål för utforskning. Måhända är detta en feluppfattning. Resonnemanget är kanske blott dikterat av anspråkslöshet. Författaren har kanske fruktat att bliva beskylld för andryghet och velat på förhand värja sig däremot.

I denna fråga uttalar general Hugo Schulman några tänkvärda ord i företalet till sitt arbete »Släkten Schulman - von Schulmann»: »Det är av ringa betydelse, om medlemmarna i släkten varit i tillfälle att utsträcka sin verksamhet till vida kretsar och på något område tillvunnit sig ett namn i historien, konsten eller vetenskapen, eller om deras livsgärning endast berört en jämförelsevis trång och för den övriga världen obemärkt plats. Utan betydelse är det likaså, om de varit rika eller fattiga »höga» eller »låga». Huvudsaken är att bevara deras livshistoria med alla små karaktärsdrag, deras lidanden och fröjder, deras själsegenskaper, samt att ställa deras personer i ramen av de historiska tidsförhållanden, under vilka de levat och verkat».

Den motsatta åskådningen, som jag ville kalla en avart av det genealogiska intresset, har varit orsaken till otaliga falska eller halvfalska släkttraditioner, som genom sina missvisande antydningar gett forskare så många onödiga svårigheter. Det har ju funnits personer, som medvetet förfalskat sina anor för att vinna adelskap. Det finns andra, som med händer och tänder haka sig fast vid falska släkttraditioner bara därför att de leda släkten tillbaka till en aning förnämligare anor än vad verkligheten är i stånd att erbjuda. De hålla hellre fast vid en angenäm chimär än vid en sanning, som för dem tyckes innebära en chikan.

Ett utslag av samma uppfattning är det, som Harald Hornborg påtalar i sin bok »De glömda fäderna», nämligen att man tidigare konsekvent började en släktutredning från den första s.k. bildade medlemmen i släkten och helt och hållet glömde hans fader. Det har varit dessa fäders lott - säger Hornborg - »att antingen helt förgätas eller ignoreras såsom, om icke direkt genanta, så dock i hög grad ointressanta. Kultursläkterna räkna sin begynnelse från den förste prästen, den förste militären, den förste ämbetsmannen, och frågar någon vem hans far var, svaras det med en likgiltig eller rent av urskuldande axelryckning: ja, han var bondson, eller: han var son till en hantverkare. Och ändå är det i nio fall av tio den bondens eller den hantverkarens hårda nävar, sega flit och omtänksamma sparsamhet, som släkten har att tacka för att den blivit en kultursläkt».

Det är med förfäder som med museiföremål: graden av det intresse de väcka är beroende av om man vet eller kan få veta någonting om dem. Om jag bland mina anor har en medlem av folkungaätten, förblir han - åtminstone för mig - ett dött namn utan intresse, emedan jag ingenting vet om honom och knappast heller kan få veta något annat än sagor. Har jag bland mina anor en torpare, om vilken jag inte heller kan få veta någonting, är han för mig lika ointressant som folkungaättlingen. Jag har en gång hört ett mycket fängslande genealogiskt föredrag om en alldeles enkel släkt av smeder och torpare. Det var fängslande därför, att föredragshållaren - det var författarinnan Hilda Käkikoski - visste så mycket om sina enkla förfäder, kunde ge så träffande karakteristiker av dem och skåda in i deras känslo- och själsliv. Nu är det visserligen så, att man ofta har svårt att få veta någonting mera om en torpare eller en bonde, annat än var han levat och dött. Men graden av det intresse han väcker, är ej beroende av samhällsställningen.

Å andra sidan är det så, om man själv är släktforskare, att de okända förfäder, som man själv så att säga drar fram ur historiens mörker, ur den fullständiga glömskan, äro oändligt mycket intressantare för en än de anor man kan finna bland kända personer och släkter, som någon annan tidigare utforskat. De bli så att säga ens egna skapelser, som man själv modellerat, format ur den oformliga massa, som historiens mörker omgett dem med. Men om han inte kan förlänas något liv, blir han, oberoende av vad han tillhör för en samhällsklass, ett dött namn.

Den s.k. andrygheten är inte det enda man förebrår oss genealoger. Man klandrar oss också ofta - och stundom inte utan orsak - för att vi rotar i allehanda privata angelägenheter, som inte angår någon människa. Vi frossa, säger man, i att framleta ruskiga familjehändelser och mer eller mindre delikata omständigheter, som inte borde höra offentligheten till. - Här har vi onekligen en fråga, som förtjänar att ventileras. Det finnes nämligen personer - i främsta rummet kanske just de, som framställa nämnda anklagelse - som finna ett nöje i att med släktboken i handen sitta och räkna på fingrarna från varje vigseldatum till äldsta barnets födelse. Också ett genealogiskt intresse!, en avart av det genealogiska intresset. Vad man än må säga om detta slag av släktforskarintresse, inte höjer det genealogiens anseende hos den stora publiken.

Varje person, som något sysslat med släktforskning, har säkert mer än en gång råkat i konflikt mellan den sanningskärlek, som är den förnämsta drivfjädern i varje sann genealogs verksamhet, och den känsla av takt, som fordrar hänsyn för levande människors känslor gentemot sina släktingar. Den ovannämnda nobla hedersmannen, general Hugo Schulman uttrycker sig härom på följande sätt: »att man vid en släktskildring ej nödvändigt bör nedskriva och åt kommande släkten bevara allt, vad man känner om den ena eller andra medlemmen av sin släkt. Grannlagenheten bör därvid vara vår sufflör, och utan att förvränga sanningen, bör det ej erbjuda svårigheter att med pietet och aktning behandla minnet av dem, vilka redan länge vilat i sina grifter.»

Men någon allmän regel kan naturligtvis icke härvid uppställas. Det måste lämnas åt envar att i varje särskilt fall avgöra, var gränsen skall sättas för det, som bringas till offentligheten. Den stora sanningen ligger inte alltid i alla detaljer. Det är helhetsbilden det kommer an på. Men man skall å andra sidan minnas, att en oberättigad skönmålning är som ett övermålat porträtt, av noll och intet värde.

Och så måste man i sanningens intresse påpeka, att det finnes personer, som äro sjukligt ömtåliga om sina förfäders minne. För dem är det ett helgerån, om man framställer den minsta fläck på deras moral, den fläcken må sedan vara hur sann som helst. Det är en farlig ömtålighet, som vilar på felsyn.

Denna avart av det genealogiska intresset har Harald Hornborg också beskrivit på ett målande sätt:

»Det finnes människor», - säger han - och de äro alls icke få - som gärna tala om sin härstamning, men för vilka denna härstamning uteslutande utgöres av en konstrik byggnad av namn och titlar - en mycket viktig sak! - genom vars stela pelarhallar det aldrig dragit en fläkt av det verkliga livets andedräkt, ett minnenas tempel utan ett enda verkligt minne, men uppfyllt av förgyllda mumiefodral med påskrifterna »denna sida uppåt» och »bör aktas för stötar» på locket. Det är denna typ av »genealoger» som gjort genealogien ökänd såsom en narraktig hobby för »förkalkade änkenåder och pensionerade chevaliergardesfänrikar».

Nej, när man ser på det förgångna, på det som inte mera kan ändras, måste man på ett visst sätt lämna alla moraliska skrupler, och såsom vetenskapsmannen i allmänhet iaktta utan att fördöma. Med tanke på våra egna svagheter och fel och på den mänskliga bristfullheten överhuvud, måste vi försöka förstå orsakerna och motiven till våra förfäders handlingar, onda och goda. Då bli vi mindre skuggrädda och ömtåliga. Vi skola taga våra förfäder precis sådana de varit och inte försöka göra dem bättre. Det utesluter ingalunda den känsla, som den svenska släktforskaren Wretman ger uttryck åt i sitt bekanta arbete »Handbok i svensk släktforskning», där han säger: »Vad vi erfar berömvärt om dessa förfäder innebär för oss eggelse att följa dem efter och visa oss värdiga vår härkomst, liksom å andra sidan de fel, som vi hos dem upptäcka, efter sin olika art - - - utgöra ett varnande föredöme».

Vad särskilt den s.k. oäkta börden vidkommer, som nu anses så ömtålig, tycker jag det äntligen vore på tiden att anlägga en rent biologisk syn på det som har varit och låta ridån för alltid gå ned för den gamla åskådningen, som stämplar utom äktenskapet födda barn såsom mindervärdiga. Man måste väl i all rimlighets namn erkänna, att den oäkta börden inte borde få kasta någon skugga på avkomlingarna. Jag är medveten om att jag härmed framställer rent kätterska åsikter, och att jag måhända chockerar någons sinne för det legitima. Men jag är övertygad om, att vi gott kunna låta solen skina in också på denna detalj av det förgångna.

På tal om genealogiens avarter vill jag ytterligare nämna en, nämligen den politiskt betonade genealogien. När en politisk åskådning vill begagna genealogien som medel för sina syften, inmänger sig ett främmande element i det genealogiska intresset och resultatet blir ofta att sanningen får sitta emellan, sanningen, som dock är all genealogis a och o. I Tyskland har ju den politiskt betonade genealogien firat formliga triumfer och faktiskt åstadkommit ett uppsving av oerhörd betydelse för släktforskningen. Den ställning genealogien förvärvat i Tyskland är ju verkligen avundsvärd. Men man önskar dock inte samma utveckling hos oss, åtminstone inte av samma orsak. Ty blir genealogien en gång politiskt betonad, antingen det nu gäller raspolitik eller språk- och nationalitetspolitik, förlorar den i detsamma sin frihet och därmed sin viktigaste livsbetingelse. Tendens i genealogien är av ondo, vilken den än må vara. Också hos oss förekommer sådan tendentiös genealogi. Den har förekommit i båda språkgrupperna, men den är inte ägnad att höja genealogiens kvalitet och anseende.

Det finnes däremot i den tyska genealogien ett par drag, som - enligt min mening - förtjäna att tagas till förebilder. Det ena är heraldiken. Man kan tala om den tyska heraldikens renässans. Bläddrar man i vilket band som helst av »Deutsches Geschlechterbuch [Bürgerlicher Familien]», skall man finna, att också den borgerliga heraldiken alltjämt är ett levande och vitt utbrett intresse. Snart sagt varje släkt har där sitt vapen, somliga med anor från 15-, 16- och 1700-talen, andra åter skapade enkom för att presenteras i denna Geschlechterbuch. Jag är medveten om att mången betraktar detta borgerligt-heraldiska svärmeri som en avart av det genealogiska intresset. Heraldiken har ju ansetts såsom höjden av snobberi, och har hos oss dessutom i främsta rummet förbehållits adeln. I vår tid betraktas den i allmänhet som något totalt föråldrat, som för länge sedan har utspelat sin roll. Om någon familj hänger sitt vapen på sin vägg eller ståtar med vapnet målat på porslinspjäser och bildörrar, så betraktas han som en andryg narr. Men jag vill påstå, att detta kan vara lika orätt som att betrakta själva genealogien som förlegad. Men den första förutsättningen för att få den allmänna opinionen att förändras i denna sak, är att utvecklingen tar samma riktning som i Tyskland och Balticum, nämligen att vilken familj som helst skall kunna skapa åt sig ett vapen, och att detta skall bli lika allmänt som där.

Nu påstår någon, att ett vapen inte har något praktiskt ändamål. Om det därtill saknar tradition, skall det bli en tom och betydelselös skylt. Jag kan inte dela denna åsikt. I vår tid, då familje- och släktbanden ha en tendens att falla sönder, då familjenamnet inte ens synes ha någon helgd, då bröder och kusiner tillhörande samma fädernesläkt kunna antaga olika släktnamn, skulle ett gemensamt släktvapen vara ägnat att väcka eller stärka släktkänslan. Redan detta anser jag vara ett tillräckligt motiv för en vapnets renässans också hos oss. Släktkänslan är nämligen en andlig tillgång, som vi inte borde låta försvinna. Den förbinder oss inte endast med den nu levande släkten, utan också med de gångna generationerna. Den borde utgöra den bördiga mark, ur vilken kärleken till hembygden och fosterlandet borde växa fram. - Jag är rädd att en och annan »änkenåd eller pensionerad chevaliergardesfänrik» - om det finns några sådana - anser, att min åsikt i denna fråga är endast ett utslag av bourgeoisiens önskan att usurpera en av adelns sista företrädesrättigheter hos oss. Men jag vill endast rädda undan ett dyrbart kulturvärde från faran att försvinna och förlora sin betydelse. Detta är det enda sättet. Fasthåller man vid att adeln bör förbehållas rätten att föra vapen, då blir den gamla vackra seden en förlegad kvarleva från tider, då adeln verkligen utgjorde en socialt avgränsad grupp av samhället. Men tillerkänner man varje släkt, kultursläkt, bondsläkt, hantverkarsläkt, varje släkt, som har en tradition att bevara, rätten att äga en gemensam symbol, så skall heraldiken förbli ett levande och livskraftigt intresse med framtiden framför sig. I och med detsamma detta verkligen kommer att ingå i det allmänna medvetandet och omfattas av den allmänna opinionen, skall resterna av den unkna luft, som i vissa kretsar alltjämt omger genealogien, definitivt försvinna. Under vår livstid kommer det sannolikt ej att ske, men måhända under våra barnbarns.

Ett annat drag i den tyska genealogien, som också slagit igenom i många andra länder, bl.a. i Skandinavien, är den talrika förekomsten av släktföreningar. Bläddrar man i de tyska genealogiska tidskrifterna, finner man där talrika notiser om släktföreningarnas verksamhet. Vi ha ju några släktföreningar också hos oss. Några av dem deltogo ju med egna avdelningar på vår genealogiska utställning. Men i allmänhet stämplas dessa släktföreningar hos oss som härdar för något som man kunde kalla släktsnobberi. Också denna fördom borde utrotas. Det borde bli klart för envar, att släktföreningarna ha en stor uppgift att fylla. De stärka samhörigheten och släktkänslan. De taga vara på muntlig tradition och skriftligt material till släktens historia, förutom att de naturligtvis kunna få en rent ekonomisk betydelse för släkten.

Vad borde då göras för att råda bot på de missuppfattningar rörande genealogiska frågor, som jag här påtalat? Måhända borde en målmedveten upplysningsverksamhet bedrivas av Genealogiska Samfundet eller dess enskilda medlemmar. Hela uppfattningen om begreppet genealogi och dess innebörd borde omvandlas, genomgå en utveckling, en modernisering. I samband med en ny genealogisk utställning kunde man mera målmedvetet än senast bedriva en direkt propaganda mot dessa fördomar och vanföreställningar. Det är nämligen ej likgiltigt för oss, vad man utanför vår egen krets tänker om det genealogiska intresset och släktforskningen överhuvud. Därpå beror i sista hand, i vilken grad vårt samfund och den genealogiska forskningen i landet åtnjuter aktning och understöd av samhället.


[1] Föredrag vid Genealogiska Samfundets i Finland årsmöte den 8.4.1941.


Selostus. Tri Paul Nybergin Suomen Sukututkimusseuran vuosikokouksessa 8.4.1941 pitämän esitelmän pääkohdat: Sukututkimuksen alalla vallitsee vielä joukko ennakkoluuloja ja harhakäsityksiä. Laajoissa piireissä arvellaan, että esi-isät ovat mielenkiinnon arvoisia vain sikäli kuin he ovat ylhäisiä tai muuten huomattavia. Sukutieteellistä tutkimusta pidetään sen vuoksi usein sukuylpeyden ja turhamaisuuden ilmauksena, jolla meidän demokraattisena aikanamme ei ole mitään merkitystä. Esitelmöitsijä osoittaa, kuinka perinpohjin väärä tällainen käsitys on; todellinen sukutieteellinen harrastus on aivan riippumaton tällaisista näkökohdista, se haluaa vain saada selville totuuden esi-isistä, riippumatta näiden yhteiskunnallisesta asemasta. Kaikkinainen tendenssi sukututkimuksessa on pahasta. Totuuden etsiminen on sukutieteen ainoa oikea lähtökohta. N.s. aviotonta syntyperää esivanhempien joukossa ei ole pidettävä häpeällisenä.

Vaakunatiede edustaa kulttuuriarvoja, jotka eivät saisi hävitä. Päinvastoin tulisi vaakuna ottaa käytäntöön myös porvarillisissa suvuissa. Sukuyhdistyksiä olisi entistä enemmän perustettava. Määrätietoista valistustyötä olisi tehtävä, jotta suuren yleisön keskuudessa herätettäisiin ymmärtämystä sukutieteellistä tutkimusta kohtaan. Tässä tarkoituksessa voisi ajatella myös uuden sukutieteellisen näyttelyn järjestämistä.


Genos 12(1941), s. 76-85-->

Personal tools
blog comments powered by Disqus